I mitt rum finns dom spåren som visar på vem jag är. Den jag verkligen är, och den jag försöker vara. Min mask och mig själv. Mitt rum är mina väggar och luften emellan. En skör glasbubbla som jag gör mer och mer sprickor i. För att dekorera. För att det ska bli så som jag vill ha det. Tanken är fin men i slutändan syns bara tomheten inuti. Till slut syns bara vem jag verkligen är. Inte om man tittar på ytan. Det finns minnen. Tavlor och bilder. Saker och attiraljer. Lyfter man på allting blottas ett mörkt och tomt rum. Det finns ingen värme. Allt är kallt och mörkt och tomt. Fyra väggar med kall luft emellan.

Jag skriker. I mitt tomma och kalla rum står jag och skriker. Rummet förändras inte. Rummet fortsätter att vara kallt och öde hur mycket jag än skriker på det. Tavlorna och dom inramade bilderna känns främmande och tomma. Betydelselösa. Som att det inte är på riktigt. Jag tittar runt i rummet. Böckerna som står i hyllan är slitna i kanterna och det syns att dom är lästa många gånger. Allihopa tillsammans säger en liten del om vem jag är. Likadant dom gamla tallrikarna fulla i gammal yoghurt och räkningshögarna som ligger bredvid. Alla produkter. Hårprodukter, smink, löshår, väskor, kläder, nagellack. Dom vet allihopa vem jag är.

Mattan som ligger på golvet bara skriker på mig hur tillgjord den ser ut när den ligger där. Ett desperat försök till att göra mitt kalla rum ”fint”. Hemtrevligt. Trivsamt.

Det alla saker har gemensamt är att dom ser alla trasiga ut. Det ser ut som sprickor. Sprickor på min fina glasbubbla. Det är inte hemtrevligt. Det är inte trivsamt. Det är Jag som är överallt. En liten del av mig själv i varje hörn. Jag är trasig och jag ligger i spillror överallt utspridd över rummet.