Hej min blogg. 

Livet är mer stressigt nu men ändå mer lugnt. Det låter ju weird, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Senaste månaderna har varit ett ändlöst resande. Från ett ställe till ett annat, hela tiden. Jag har sällan tid över till att bara vara hemma och ta det lugnt.

Jag är verkligen inte nöjd över att jag bor hemma hos mamma igen. Mitt rum är fult (fick ju lov att byta när jag flyttade hem igen) och jag har ingen ordning på varken mina kläder eller prylar. Jättemånga av mina kläder försvann i flytten. Jag fattar verkligen inte vart. Annars mår jag bra. Jag umgås med mina häst och med mina vänner + försöker ta det lite lugnt också. Jag känner mig ensam på denna jord, men det är som vanligt. Inget att klaga på. Däremot så saknar jag min finaste vän Michelle. En helt perfekt vän som gjorde mig till en bättre människa på så många sätt. Jag saknar att ha kul, och att ha någon att prata med, att ha någon att berätta saker som har hänt för, att ha någon att skratta tillsammans med. Jag skrattar inte längre, för det finns inga tillfällen längre. Världen är grå och tråkig. Men man ska inte gråta över spilld mjölk tror jag. Jag försöker fokusera på saker som är nyttiga för mig. Typ att klara skolan, att träna, att uppskatta det jag har i överlag. Men fan aldrig är man nöjd. Jag hoppas att jag nån gång mer i livet kommer att ha en vän som accepterar mig för precis exakt den fucked up människan jag är. Jag känner inte mitt eget värde längre.

 

Eftersom att jag nästan aldrig bloggar så slänger jag upp lite kompensationsbilder till er tappra besökare som fortfarande klickar in er här, trots att jag är sämst. Jag älskar er.