Hej blogg.

 

Hade jag vetat bättre så hade jag inte försökt flytta hit från början.

Här borta krisar det. Jag hoppas att resten av världen mår bra.

Jag har inga pengar kvar till mat. Eller ja, dom har varit slut ett tag. Men nu börjar maten ta slut också. Att åka tunnelbana är skitdyrt. Och jag måste åka från jobbet och tillbaka. Det blir en hel del pengar.

Det är slut nu. Här är jag fast i min flyttlåda utan mat. Jag har lite jordnötter iofs. Paniken är ett faktum.

Jag orkar verkligen inte mer. Jag fattar inte hur jag ska orka med två veckor jobb uppepå detta. Första dagen idag. Jag fattar inte varför jag utbildade mig till detta. Att jobba på dagis är det mest ostimulerande jobbet som finns. Det ger mig panik att tänka på det. Barnen skriker och är vilda hela dagen så man blir helt trött. Samtidigt som man är jätteostimulerad för dom är så tråkiga. Det är ett sånt tråkigt jobb. Det är verkligen ingenting för mig. Jag behöver fart. Jag behöver mer press. Jag behöver bli motiverad.

 

Jag svävar mellan sanity och panikångest här hemma och har ingenting att göra eller någonstans att ta vägen.

Jag vantrivs verkligen. Har aldrig vantrivts så mycket. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på hur jag skulle kunna råka illa ut på nått sätt. Bara så att jag skulle slippa den här skiten. Sjuka tankar, men dom finns där. Jag vill bara hem nu. Jag vill ingenting annat.

Jag har ont i magen hela dagarna. På tunnelbanan hem i rusningen så hyperventilerar jag nästan. Jag hatar det här. jag hatar det så mycket. Jag kommer hem och jag kraschar. Jag behöver mat, jag behöver duscha. Men jag orkar inget av det. Jag orkar inte ringa till någon och säga hur det är för jag vill inte ha något svar från andra änden. Jag vill bara skriva av mig. Jag vill inte förklara mig eller prata med någon om det. Jag ville skriva av mig bara.

 

Tanken på att jag ska åka tillbaka dit imorgon får mig att vilja kräkas.