I'll be right beside you forever more

Hej bloggen.

Jag ville bara tala om. Bara berätta.

 

Dom som känner mig vet historien om mig och Scarlett. För er andra - det är i alla fall, eller var, min foderhäst. Jag har tagit hand om henne i ca fyra år men har haft uppehåll sen studenten eftersom att jag skulle flytta till Stockholm.

Senaste två åren har hon varit halt. Men det har inte varit av orsaker som vi trodde. För några veckor sen så tog Gunilla (ägaren) äntligen henne till vetrinären och där fick vi ett väldigt tråkigt beslut. Det var belagringar på hennes högra knä. Ingenting att göra helt enkelt. Hon blev utdömd.

 

Imorgon vid ca halv 10-10 så försvinner hon förevigt. Det är det tyngsta jag gått igenom hittills i mitt lilla liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.

 

Hon kom till oss för fyra år sen. Gunilla köpte henne av polisen. Hon hade i sina 12 år bara stått och blivit misshandlad och ej omskött alls. Hon var en trasig häst som inte gick att göra någonting med. Hon hade aldrig haft ett täcke på sig. Grimman fick man sätta på henne med MÅNGA om och men. Hon var helt främmande för allting.

Och vilken jävla resa vi har gjort sen dess. Det finns mycket händelser över fyra år som jag inte kommer att ta upp allihopa för då blir det väl för långt. Men det gick så bra. Vi klickade. Vi har haft bara varandra genom många knipor hon och jag, min fina Scarlett. Varje gång jag har känt mig själsligt vilsen så har jag alltid bara kunnat tänka på henne, och sen vetat igen. Vetat vem jag är och vart jag tillhör. Jag tillhör med henne. Vi är ett. Det har vi varit sen dag ett.

 

Jag var där idag i alla fall. Och sa hejdå typ. Det var det jobbigaste jag har gjort i mitt liv. Men hon försvinner ju imorgon bitti. Jag kunde ju inte låta bli att åka dit. Jag ville se min skrutta en sista gång. Men nu vet jag inte hur jag ska kunna sova inatt. Jag sitter här och kämpar emot min kropp som bara skriker till mig att åka dit och kidnappa bort henne. Men jag vet att det inte skulle hjälpa. Henne ben skulle bara bli värre med tiden. Och hon är redan riktigt dålig. Det är ingen ide. Det finns inget att göra. Acceptans.

 

När vet man när man har klappat och pussat sista gången? När ska man sätta sig i bilen och åka hem igen? När hon står där. Och tycker det är så himla mysigt att mysa. Världens myshäst är det.

Det är nog det svåraste jag gjort. Åka därifrån. Gå förbi fönstret i hennes box en sista gång och få ta sig en sista titt på henne. Sen fortsätta gå. Åka hem. Och sätta sig här.

 

Hon kommer i alla fall att försvinna imorgon. Och jag kommer vara trasig. Och jag kommer spendera närmaste tiden med att bara försöka leva den vanliga vardagen utan henne. Men en stor del av mig kommer att dö med henne.