Det är sån sjuklig ångest att bo här hemma hos mamma.

För jag har lärt mig något helt annat om hur man ska bete sig än vad som i regel gäller här.

Så jag blir lätt väldigt sårad av saker som dom säger till mig - och inte säger.

Bara det att jag vet att om jag tar upp saker. Om man blottar hjärtat. Då skämtas det bort, eller blir förlöjligat. Och det är lite sjukt. Att familjemedlemmar beter sig så mot varandra. Jag tycker att man ska visa varandra mer respekt än så.

Men jag vet inte.

Så jag kan inte prata om det. För då blir det inte taget på allvar. Och sen sitter man med ännu mer ångest.

Och nötterna går runt som vanligt.

 

Familj är så himla kul.