Hey blogg. Varning för långt inlägg om självkänsla och beslutsfattande enligt sina egna principer och ingen annans. 

Och jag måste bara säga att tänk om jag hade lyssnat på mig själv istället för andra människor - då kanske jag hade fokuserat på att lösa det problemet istället för att bli övertalad till att det är min känsla det är fel på och att jag borde sluta "löjla mig" och bara göra det. 

Men, älta ska man inte. Nu är jag väl i alla fall lite äldre och lite klokare och har på senare år faktiskt börjat lära mig att jag måste lita på mitt eget omdöme, det har varit skitsvårt för mig genomgående hela livet för jag har mest fått höra att mitt sätt är fel sätt i alla lägen, och alla runt mig har mest jobbat på att platsa in mig i nån bra sorts mall, och ge mig samma tänk som alla andra. 

Och tänk att det faktiskt funkar så pass bra att även i en sån liten fråga som hur jag ska lösa mitt spring-stress-problem så har jag haft svårt att fokusera på problemlösning och har istället klankat ner på mig själv! Trott på det alla sagt, att jag bara är lat. 

Men i alla fall, för att komma till saken så har min mamma ett löpband hemma, och det sprang jag på igår. En mjukstart, fast jag kände att jag hade mer att ge. Så att jag inte skulle göra samma misstag igen och köra igång för hårt. Och dessutom så löste ju det även problemet med min åh-vad-långt-det-är-kvar-stress! Jag kunde sluta precis när jag ville och resultatet var att jag vågade ta i mer. Det var superskönt! 

Min poäng är att man ska inte lyssna på andra som försöker säga till en hur man ska leva sitt liv. Jag är jordens lataste person har jag alltid fått sagt till mig. Och alltid har jag trott på det. Tills jag insåg att människorna som sa det till mig endast sa så för att jag inte tyckte om att träna på det sättet som dom tycker om att träna på. Jag behöver göra det på mitt sätt. Och det gör jag nu. Btw så applyar detta till många fler saker i livet än träning, men det är det exemplet jag använder nu. För vissa är detta jättelätt, men för oss andra är detta jättesvårt. Jättesvårt att lyssna på sin egen inre röst! 

Och här står jag idag, tränar flera dagar i veckan och det börjar synas resultat på kroppen. Tänk om jag hade fortsatt att lyssna på rösten i huvudet som sa att jag är lat? Då hade jag antagligen aldrig börjat lyssna på mig själv, och i sin tur aldrig börjat träna heller, eftersom jag inte fått utrymme till att tänka på hur jag ska göra det på ett sätt som funkar för mig. 

Det viktigaste är ju faktiskt att träningen blir av överhuvudtaget, inte att det sker enligt någon annans principer, eller hur?